I måndags fick jag en förfrågan om att vara dagens gäst på en kurs för kvinnor 50+ som känner att de vill göra något mer i livet men inte har haft möjlighet/ork/vågat etc. Jag tackade ja med förbehållet att jag inte ville hålla något föredrag och fick reda på att det mer skulle vara som en intervju fast med en åhörarskara. Kursledaren ville att jag skulle berätta om hur jag förverkligat min dröm om att börja måla.
Så i onsdags tog jag med mig några av mina tavlor och gick till den här skaran människor, drygt 30 stycken. Jag blev presenterad och började berätta lite, inte om målningen först utan om mitt liv från det jag flyttade från Göteborg och upp till Dalsland. Att jag efter 10 år hemma och därefter 3 år på kommunen blev uppsagd och beslutade mig för att börja studera. Jag var 40 år, hade tre söner på 10, 11 och 12 och en make som nu efter de 10 första åren i Färgelanda äntligen jobbade hemmavid och inte bara var hemma på helgerna och semestrar. Hur jag efter två år på Komvux sökte in på högskolan och läste i tre år, hur jag kämpade med matten och var nära att ge upp många gånger men blev peppad hemmifrån. Den här utbildningen var ju trots allt en del av den dröm jag haft redan som tonåring, att få jobba med kartor etc.
Jag fortsatte med att berätta att jag när jag väl var klar så fanns det inga jobb. Lantmäteriet drog ner på folk och det var allmänt trögt på arbetsmarknaden. Hur jag frågade på arbetsförmedlingen om jag inte kunde få gå kursen i GIS i Kiruna och fick tillstånd och att jag först där började med att måla. Och att det var helt och hållet syrrans fel! Men att det ändå blev så rätt!!
Jag var så nervös i början att jag skakade i benen. Inte blev det bättre av att jag hade tagit på mig mina MBT den dagen. Men det visade sig att det var just skorna som bröt isen. En person längst bak i rummet bad mig prata högre, sa att jag gick ner i tonläget i slutet av meningarna och jag sa att det var för att jag var nervös. Jag sa också att jag var skakig i knäna på grund av nervositeten och med mina skor var det ingen bra kombination! Och tack vare mina skor så blev det både skratt och frågor om dem.
Efteråt pratade jag med en av kvinnorna och hon sa att hon tände till av en av mina tavlor. Fick lust att gå ut och köpa färg och duk och börja måla. Just den röda färgen tilltalade henne. Det var faktiskt skönt att höra. Jag gjorde något som jag inte tycker om och det är jag stolt över. Det var ett stort steg för mig att stå där framför alla dessa människor. Men det var skönt efteråt.
3 kommentarer:
Vad du är modig och duktig det hade jag inte vågat jag hatar att prata inför folk .. fast när man kommer igång är det ju inte så farligt.
Så bra du gjort det Barbro, jag mins ju att du var hemma och att du gjorde underbara saker med din symaskin och quiltade osv.
Jag har ju börjat oljemåla igen och nu har det blivit 2 tulpantavlor och så har jag målat olja på en akryl som jag börjat med för lääänge sen.
Så skönt att du tog det steget nästa gång är det inte lika stort, darret i benen är mindre och du har blivit säkrare "i skorna" vad tycker du om dem förresten???
Funderar på dem men de var så dyra och om man då inte kan ha dem vad gör man då??? Du vet en fattig sjukpensionär har inte så många pengar att svänga runt med...och man svänger med dem man har!
Om jag bodde närmare skulle jag testat dina och kollat om jag alls kan gå i dem.
Nu ska vi dra oss in i v-rummet och glo på lite film vi har ju tagit fram resväskorna och börjat sortera lite. Imorgon ska vi be grannarna komma över så vi får hjälp med akvariet och hjälp med grannhuset som vi ju oxå sköter, medans vi är på reise! Det blir såå skönt och sen får vi kolla hur C o E har det i Täby spännande som tusan.
Kram från syster i Norr som gått 4 km i strålande sol till en början men som urartade i snöstorm innan vi var hemma "APRIL-väder!!!"
Här är oxå "april-väder". Vi hade -20 grader i går natt. Det har varit lite mildare senaste natten eftersom molnen skyddade en del. Var tvungen att köpa nya talgbollar och lite nötter till fåglarna. Blåsipporna hade börjat blomma men nu vet jag inte hur det går med dem.
MBT-skorna är helt OK. Fast jag tror inte jag kommit underfund riktig med hur man ska gå i dem för att få ut full effekt. Man ska ju få upp hastigheten, gå rakare i ryggen etc. Och jag tycker inte att något av det stämmer ännu. Däremot så märker jag ju att småmusklerna får jobba lite mer eftersom man måste balansera när man står still. Det märktes ju som sagt väldigt väl när jag stod framför alla de där kvinnorna ;P
Kram tillbaka
Det är alltid härligt att slå ihjäl en av sina demoner! Fast en del är svåra att ta kål på men har man väl börjat slå på dem brukar de förr eller senare kållavippa eller åtminstone vifta med vit flagga...
//Jonas
Skicka en kommentar